Som jag skrev i förra inlägget så är även denna en prosadikt, en längre sådan och jag fasade lite för att läsa den innan jag började läsa. Också denna dikt är dedikerad till earlen av Southampton och underskriven av Shakespeare. Denna såväl som Venus och Adonis, har jag glömt att säga, är baserade på den romerske skalden Ovidius verk.
The Rape of Lucrece skiljer sig väldigt från Venus och Adonis dels genom att den är historisk och dels genom att det är en tragedi. En man i en högt uppsatt familj i Rom 509 f.Kr - Sextus Tarquinius, trånar efter Lucrece, frun till en annan högt uppsatt man. Han försöker att förföra henne men misslyckas och bestämmer sig därför för att våldta henne. På grund av överfallet begår Lucrecia senare självmord.
Om jag läser denna och Venus och Adonis senare i min Shakespeareläsning, när jag förhoppningsvis har fördjupat mina kunskaper i språket, kanske jag tycker att de båda dikterna är bättre. Men nu läste jag egentligen utan att förstå vad jag läste, vilket är väldigt synd!
söndag 16 september 2012
Venus and Adonis
När Shakespeare skrev denna prosadikt, en dikt på 11 sidor, härjade pesten i London och teatrarna stängdes ner under en period. Kan hända var det därför som han skrev denna vid den tidpinkten om han skulle behöva slå sig in på en ny bana. Det är i alla fall vad antologiförfattarna tror. Nästföljande verk är också en prosadikt så det kanske stämmer. Med Venus och Adonis gör Shakespeare också sin debut på papper. I början av dikten dedikerar han till earlen av Southampton och skriver under med sitt namn.
När jag läste igenom den korta sammanfattningen av dikten som finns med i inledningen tänkte jag att den verkade väldigt vacker. Den handlar om gudinnan Venus och den mänsklige jägaren Adonis kärlek till varandra. Eller egentligen så är det Venus kärlek till Adonis eftersom Adonis är lite försiktig och rädd för Venus närmanden. Venus försöker som sagt att förföra Adonis, men han flyr undan genom att jaga. Jakten går väldigt snett och slutar med att Adonis blir dödad av ett vildsvin. Venus hittar hans kropp, som smälter ner i jorden. I dess ställe växer det upp en vitlila blomma som Venus plockar.
Sammanfattat är dikten väldigt fin, men jag gillade den inte riktigt i sin helhet. Säkerligen är det för att det återigen är ett nytt sätt att läsa, en elvasidig dikt på rim, med utsvävningar och bildspråk som jag tror att man måste ha mer kunskaper i engelska för att förstå.
När jag läste igenom den korta sammanfattningen av dikten som finns med i inledningen tänkte jag att den verkade väldigt vacker. Den handlar om gudinnan Venus och den mänsklige jägaren Adonis kärlek till varandra. Eller egentligen så är det Venus kärlek till Adonis eftersom Adonis är lite försiktig och rädd för Venus närmanden. Venus försöker som sagt att förföra Adonis, men han flyr undan genom att jaga. Jakten går väldigt snett och slutar med att Adonis blir dödad av ett vildsvin. Venus hittar hans kropp, som smälter ner i jorden. I dess ställe växer det upp en vitlila blomma som Venus plockar.
Sammanfattat är dikten väldigt fin, men jag gillade den inte riktigt i sin helhet. Säkerligen är det för att det återigen är ett nytt sätt att läsa, en elvasidig dikt på rim, med utsvävningar och bildspråk som jag tror att man måste ha mer kunskaper i engelska för att förstå.
fredag 7 september 2012
Richard III
The Tragedy of King Richard the Third
Jag tyckte väldigt mycket om denna nästlängsta pjäs efter Hamlet. Den utspelar sig rent historiskt efter Richard Duke of York och handlar om Richard den tredjes väg till tronen. Richard är, av alla kungar hittils, den mest cyniske och kallblodigaste och tar livet av de i sin väg för att nå dit han vill. På grund av detta är han inte särskilt omtyckt, av någon egentligen, vilket slutar med ett stort slag i slutet av pjäsen i vilket han blir dödad.
Det finns väldigt många bra delar i denna pjäs. I mitten av Richards första monolog kom en del som jag gillade:
RICHARD GLOUCESTER
And therefore since I cannot prove a lover
To entertain these fair well-spoken days,
I am determined to prove a villain
And hate the idle pleasures of these days.
En annan del kom lite längre in i pjäsen i akt 1 scen 2. Lady Anne är förbannad på Richard för att hennes son är död:
LADY ANNE
He is in heaven, where thou shalt never come.
RICHARD GLOUCESTER
Let him thank me that holp to send him thither,
For he was fitter for that place than earth.
LADY ANNE
And thou unfit for any place but hell.
Även två kända Shakespeareska citat är med i denna pjäs - "Now is the winter of our discontent" och "A horse! A horse! My kingdom for a horse!"
Jag tyckte väldigt mycket om denna nästlängsta pjäs efter Hamlet. Den utspelar sig rent historiskt efter Richard Duke of York och handlar om Richard den tredjes väg till tronen. Richard är, av alla kungar hittils, den mest cyniske och kallblodigaste och tar livet av de i sin väg för att nå dit han vill. På grund av detta är han inte särskilt omtyckt, av någon egentligen, vilket slutar med ett stort slag i slutet av pjäsen i vilket han blir dödad.
Det finns väldigt många bra delar i denna pjäs. I mitten av Richards första monolog kom en del som jag gillade:
RICHARD GLOUCESTER
And therefore since I cannot prove a lover
To entertain these fair well-spoken days,
I am determined to prove a villain
And hate the idle pleasures of these days.
En annan del kom lite längre in i pjäsen i akt 1 scen 2. Lady Anne är förbannad på Richard för att hennes son är död:
LADY ANNE
He is in heaven, where thou shalt never come.
RICHARD GLOUCESTER
Let him thank me that holp to send him thither,
For he was fitter for that place than earth.
LADY ANNE
And thou unfit for any place but hell.
Även två kända Shakespeareska citat är med i denna pjäs - "Now is the winter of our discontent" och "A horse! A horse! My kingdom for a horse!"
lördag 1 september 2012
Titus Andronicus
The Most Lamentable Roman Tragedy of Titus Andronicus
Titus Andronicus skrevs tillsammans med en George Peele och utspelar sig i antika Rom. I början ska en ny kejsare väljas då den gamla gått bort. Bassianus och hans bror Saturninus bråkar om vem av dem som ska ta över, men Marcus Andronicus föreslår Titus, som varit ute i krig under de senaste tio åren. Titus återvänder till Rom med fem fångar - Tamora, hennes tre söner och hennes hemlige älskare, en afrikan. På grund av händelser i kriget dödar Titus Tamoras ene son, Alarbus, och avböjer samtidigt kejsartiteln.
Saturninus blir kejsare istället och ämnar gifta sig med Titus dotter Lavinia. Lavinia är dock redan bortlovad till Bassianus vilket irriterar Saturninus och ett gräl uppstår. Grälet medför att kejsar Saturninus fördömer familjen Andronicus och för att visa detta gifter han sig med Tamora. Tamora kommer överens med sina söner om att hämnas på Alarbus och resten av pjäsen handlar om detta.
Titus Andronicus är den mest våldsamma pjäsen hittils jag har läst av Shakespeare. Av de hämndaktioner som beskrivs kan nämnas hur två av Titus söner blir anklagade att ha mördat Bassianus och får sina huvuden avhuggna (nör det i själva verket var Tamoras söner som såg till att Titus söner fick ta straffet). Lavinia blir våldtagen och får sin tunga och sina händer avskurna för att inte kunna berätta vem som misshandlade henne. Titus ger i slutet igen på Tamora och Saturninus genom att ta livet av Tamoras söner och bjuder in Tamora och Saturninus på middag, med sönerna som huvuduingrediens (!). Tamora blir därefter dödad av Titus, som tyvärr själv blir dödad av Saturninus, som i sin tur blir dödad av Titus son Lucius.
Jag satt under läsningens gång och försökte se framför mig hur detta kan ha sett ut på scen, i slutet av 1500- talet. Undrar vad de änvände som avhuggna huvuden och hur de mer våldsamma scenerna såg ut. Mycket fick man nog självklart lämna till fantasin, och med Shakespeares målande ord och uttryck behövdes det kanske inte så mycket rekvisita. Jag kunde ju se framför mig mig vad som hände bara genom att läsa manuset. Någon gång måste jag ändå gå och se en Shakespearepjäs på scen!
Titus Andronicus skrevs tillsammans med en George Peele och utspelar sig i antika Rom. I början ska en ny kejsare väljas då den gamla gått bort. Bassianus och hans bror Saturninus bråkar om vem av dem som ska ta över, men Marcus Andronicus föreslår Titus, som varit ute i krig under de senaste tio åren. Titus återvänder till Rom med fem fångar - Tamora, hennes tre söner och hennes hemlige älskare, en afrikan. På grund av händelser i kriget dödar Titus Tamoras ene son, Alarbus, och avböjer samtidigt kejsartiteln.
Saturninus blir kejsare istället och ämnar gifta sig med Titus dotter Lavinia. Lavinia är dock redan bortlovad till Bassianus vilket irriterar Saturninus och ett gräl uppstår. Grälet medför att kejsar Saturninus fördömer familjen Andronicus och för att visa detta gifter han sig med Tamora. Tamora kommer överens med sina söner om att hämnas på Alarbus och resten av pjäsen handlar om detta.
Titus Andronicus är den mest våldsamma pjäsen hittils jag har läst av Shakespeare. Av de hämndaktioner som beskrivs kan nämnas hur två av Titus söner blir anklagade att ha mördat Bassianus och får sina huvuden avhuggna (nör det i själva verket var Tamoras söner som såg till att Titus söner fick ta straffet). Lavinia blir våldtagen och får sin tunga och sina händer avskurna för att inte kunna berätta vem som misshandlade henne. Titus ger i slutet igen på Tamora och Saturninus genom att ta livet av Tamoras söner och bjuder in Tamora och Saturninus på middag, med sönerna som huvuduingrediens (!). Tamora blir därefter dödad av Titus, som tyvärr själv blir dödad av Saturninus, som i sin tur blir dödad av Titus son Lucius.
Jag satt under läsningens gång och försökte se framför mig hur detta kan ha sett ut på scen, i slutet av 1500- talet. Undrar vad de änvände som avhuggna huvuden och hur de mer våldsamma scenerna såg ut. Mycket fick man nog självklart lämna till fantasin, och med Shakespeares målande ord och uttryck behövdes det kanske inte så mycket rekvisita. Jag kunde ju se framför mig mig vad som hände bara genom att läsa manuset. Någon gång måste jag ändå gå och se en Shakespearepjäs på scen!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)